milkbartoilet

Hela dagen ägnade jag åt några få fruktbara meningar, resten skit. Samtidigt skulle jag skriva något om Det viskande barnet, en bok jag tyckte väldigt mycket om, men allt fördunklades när jag googlade Oker Boker och Raudhskinna och hamnade i ett forum vars logga pryddes med texten ”White Pride World Wide”. Det kändes helt plötsligt smutsigt och jag ville inte längre skriva om boken jag just läst och gillat. Mytologi och folklore är ju så himla intressant och som det så ofta blir med mig så behövs det inte så mycket för att så ett litet frö av intresse. Inte för vit makt då, jag tänkte snarare att jag nu vill återvända till Gaimans American Gods, som jag läste för länge sedan men aldrig blev klar med. Men är det inte sorgligt att steget från gamla folksagor till nazism inte är större?

Nog om galenskap. Det viskande barnet är inte lika otäck som föregångaren, Den femte systern, vilken jag nu nästan glömt, utan mer magisk och sagolik. Jag vill läsa mer om dessa figurer. Oker Boker kallas vid ett tillfälle ”The trickster god” och jag tänker direkt på Anansi, men inser senare att denna trickster är av det jävligare slaget. Men det är lite gaimanskt, i lightversion då, men ändå. Det är den fina blandningen av myt, saga och det moderna som får berättelserna att kännas lite mer verkliga och sannolika. Det bästa är att detta inte är det sista vi ser av Jannike Faltin, en till blir det. Känns bra.

Efter en småkaotisk postdagisfika på stan tog vi kalaset vidare in på bibblan. Barnen härjade och surade, misshandlade datorerna och skrek. Själv betalade jag tillbaks århundradets förseningsskuld men ett låtsashögt huvud, för egentligen om jag ska vara ärlig så skämdes jag som en hund och var tacksam för bibliotekariens milda bemötande.

Mårten Sandéns Det viskande barnet, hade kommit in och jag knep den innan någon annan skulle kunna lägga vantarna på den. För ett år sedan läste jag Den femte systern som var en mycket trevlig upplevelse med fantasy, ockultism och realism i en härlig soppa. Riktigt ryslig var den men samtidigt härlig, med jättar och troll och så gamle satan på sitt hörn. Bäst av allt är Jannike Faltin, en synsk 15-åring på glid, förskjuten av samhället, som utan vetskap om att hon kan dräper en vätte som för alltid livnärt sig som lönnmördare. Nu är Jannike tillbaka, 17 år fyllda. Hon hittar en viskande flicka iklädd en röd mössa, ute i skogen, något mystiskt måste vara i görningen och Byrån för Särskilda Efterforskningar träder in för att utreda saken närmare.

Nästan direkt efter jag var klar med Vilda gröna ögon kastade jag mig över min andra Oates, även denna en ungdomsbok med en nästan oändligt lång titel: Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg.

Nu tänker jag inte bli långrandig över den, men det handlar om en ung tjej, Jenna, som är med in en bilkrasch där hon förlorar sin mamma och därmed sin enda verkliga trygghet samtidigt som hon blir så svårt skadad att hon nästan dör själv. I boken får vi följa hennes liv efter kraschen, vägen tillbaka till livet efter en förlust så jobbig att den inte går att ta in. Hon håller alla som bryr sig på avstånd, försöker döva smärtan och sorgen med de tabletter hon kan få tag på och hamnar på glid. Det känns på något sätt skönt att Jenna inte är den duktiga, stackars sörjande flickan. Hon gör fel och är så där mänsklig och hemsk som folk är på riktigt när de har det riktigt jävligt.

Det har inte direkt varit några feelgood-upplevelser att läsa de här två böckerna av Joyce Carol Oates, som tur är jag svag för skildringar av misär och hade jag haft mer tid till förfogande skulle jag kanske ha sträckläst dessa. Nu känner jag mig i alla fall redo för min första vuxen-Oates. Men först något annat, kanske Bibliotekskatten Dewey.

Det blev lite sent igår. jag tänkte: ”Jag borde sova men tar och läser till ett, det får räcka.” Senare blev det: ”Om jag inte är klar två så får resten vänta tills imorgon.”

Jag hann klart till två, men ärligt talat hade det nog inte spelat någon roll för Vilda gröna ögon gick inte att lägga i från sig, inte då, i det läget. Den var så obehaglig att det kändes i hela kroppen. Så skickligt berättad om kontroll och våld i en till synes perfekt familj. Jag satt länge och kände att något var ordentligt fel, men samtidigt slätade jag över. Jag måste säga att jag på något sätt sögs med i våldets normaliseringsprocess och inte riktigt accepterade hur illa det faktiskt var ställt, just eftersom det inte var riktigt uttalat.

Det var min första Joyce Carol Oates och det kändes riktigt bra. Jag återvänder nog till ung-hyllorna för att hämta mer, väldigt snart.

I somras när jag letade efter Charlaine Harris Southern vampire-böcker på biblioteket hittade jag ingenting, bara en enda titel av Harris och det var Grave Sight, som jag läste i brist på annat. Senare köpte jag första boken, som jag visserligen inte ens läst ut. Nu idag såg jag däremot att man beställt in en hel radda av just böckerna om Sookie och Bill, som även kan ses i den emintenta tv-serien True Blood. Hela rasket brännmärks naturligtvis med sånna där små klistermärken som det står ung på. Tänk om samma sak skulle göras med tv-serien.

Upp till nitton, ramaskri, moralpanik.

Jag läste just det här väldigt intressanta på bokhora. Jag är själv en sån som gärna smyger runt på stadsbibliotekets ung-avdelning, och skäms måste jag erkänna. Dels har jag ännu inte riktigt skaffat mig ordentligt med nyttig distans med alla oborstade slynglar som hänger och slänger och tar plats för att de är rädda att ingen ska se dem annars, men dels också för att jag känner inom mig att det inte är fint nog.

Visst känns det bra att våga vara banbrytande och ge blanka fan i den goda litteraturen och senaste Transtömmer och läsa vad som faller en in. Tyvärr är jag inte så stark, för jag kan inte hjälpa att jag känner mig simpel.

Senast igår slank jag in på biblioteket en sväng och eftersom det var mitt på dagen, den tiden då ungdomarna antingen sover eller går i skolan, så gapade vrån för de unga tom. Dessutom var det omorganiserat så jag kunde inte hjälpa det, jag var tvungen att gå in och botanisera bland hyllorna. I desperation för att få unga människor att läsa så anstränger man sig lite extra med uppställningen, presenterar böcker med speciella teman osv. Det är intressant och skapar ett härligt sug efter att låna böcker. Vuxna biblioteksbesökare är redan frälsta läsare och behöver inga lockbeten eller ögonfröjd, så dem skiter man i.

Förmodligen handlar det även om att barn- och ungdomsbibliotekarier har lite mer driv i sig, och kanske inte känner av det där finkulturskomplexet som är i det närmsta obligatoriskt bland gamla mossiga folkbibliotekarier. Var jag hård nu? Kanske lite.

Kanske skulle fler besöka biblioteken om böckerna skyltades lite mer, och inte hade funktionen av lagringslokal av litteratur. Istället hänger folk på bokhandlar och shoppar vad som ligger på topplistan eftersom det är vad som finns och vad som syns. Biblioteket har inget vinstintresse utan skulle kunna skylta vad som helst. Ett väldigt trivsamt bibliotek här i Umeå som verkligen presenterar sina böcker och lockar till läsning är Grubbebiblioteket, som tyvärr ligger ända på Grubbe, men som är ett helt fantastiskt filialbiblotek.

Jag gick i alla fall hem med Vilda gröna ögon av Joyce Carol Oates som jag även lånade för ett halvår sedan men aldrig läste. När jag sen såg ett par inlägg om den på bokhora väcktes ett nytt sug och efter 50 sidor är jag positiv och vill läsa mer. Hela tiden finns dock tanken på att läsa någon av hennes vuxenböcker så småningom, för det här är ju en bok jag borde ha läst när jag var ung.