milkbartoilet

Varning för textsjok!

Jag tror min son har hamnat i trotsåldern. Hela kvällen har varit gnäll bråk om allt. När jag ser tillbaka på den här påskhelgen så har det varit minst sagt tvära kast. Påskägg och snorig pojke på skärtorsdag, akuten på kvällen med ansträngd andning och hysteriskt ledsen pojke. Förkylningsastma blev domen, och efter att medicinen verkat var det en glad sprallig pojke vi fick slita bort från undersökningsrummets torftiga leksaksback. Stillsam långfredag som sig bör, återhämtning, som vi sörjde Jesus Kristus på korset. Påskafton, kollade på kranen som spelade, dvs kyrkklockan slog medan kranen beskådades. Besök på kvällen, glass med kaka var blää liksom allt annat. Sedan plötsligt hög feber vid sängdags, febernedsättande, hel natts sömn. Påskdagsmorgon pigg som en mört. Fortsatt blää åt allt, kasta mat och saker, dra i stackars kattsvans. Idag, cykeltur och året första gb-glass, strålande humör, ”gott glass smaka”. Åh mm piggelin, äta halva glassen som mamma och pappa delade på också, ”goda macka” (den nya sandwich var det) verkligen god macka. Sen sova middag och senare dags att äta middag, rena farsen porslin och bestick över hela golvet, alla grät och pappan tog en spontan joggingtur för att stilla sinnet. När vi trodde att inget mer skulle kunna hända sitter lillstackarn på golvet och lyckas på något vis slå näsan i golvet så att det börjar blöda. När jag frågade honom om vad som hade hänt svarade han bara rätt och slätt ”stupet”. Nu är det efter läggdags blodet har stillats och den lilla pojken ligger i sin säng och är världens finaste, stackars katten tvättar sin svans och jag sitter här och lugnar mig med te och blogg.