milkbartoilet

Inget särskilt. Fast samtidigt helt otroligt mycket. För första gången i mitt liv har jag åkt ambulans. Det var snart en vecka sedan nu, och var inte alls så dramatiskt som det låter. Vår lilla älskling fick ett anfall av falsk krupp och i all panik och okunskap ringde vi 112.

Det var säkerligen inget vidare att vakna med andningssvårigheter, men timmarna som följde var späckade av fantastiska händelser. Först att få se en ambulans på så nära håll och sen att dessutom få åka med. Han berättade för alla han träffade på akuten att han hade önskemål om att åka mer ambulans, och stod oförstående när han fick som svar att ”det hoppas vi verkligen inte du att behöver”.

Väl på plats var han givetvis superpigg och som tur var fanns en flashig och nymonterad brio-tågbana i korridoren utanför rummet. Det var där ute som en stor del av undersökningen av honom genomfördes. Ville INTE lämna tåget. Note to self: tågbana till tvåårsdagen.

Efter en del inhalation och lite medicin fick vi klartecken ifrån den fantastiska personalen att det var ok att gå hem. Vi packade ner pojken i vagnen och begav oss hemåt i natten. Väl utanför dörrarna lyfte en helikopter från sjukhustaket ovanför våra huvuden. -”Åh en sikopper!” Knappt hundra meter senare, på cykelbron, hade vi utsikt över stan och inte mindre en TRE gigantiska byggkranar fanns där att beskåda. Det kanske ska tilläggas att kranar, tillsammans med flygmaskiner och utryckningsfordon, är en stor passion.