Vårkänslor och seriesug
Våren för mig är serietider. Att sitta på balkongen och läsa Sandman med Bright Eyes Lifted… på i bakgrunden. På sistone har jag mest intagit typiska svenska självbiografiska serier, lite trist kan tyckas, men det är lagom lättsmält. Jag har dock börjat ledsna på skildringar av medelklassprettoungar som börjar på konsthögskolan, röker gräs och dricker rödvin och så vidare. Tyvärr är tillgången på amerikanska diton inte den bästa för den som inte har råd att spendera en massa pengar. Nu har det dock kommit en del intressant nytt på den svenska seriefronten.
Det känns t ex som att det har tisslats om Nina Hemmingssons nya bok Så jävla normal länge nu, det var så länge sen det började att jag nästan glömt bort den. Jag går och inbillar mig att jag har läst Jag är din flickvän nu och att jag såklart älskade den, men sen när jag tänker närmare på det så måste jag nog erkänna att jag nog bara lånade och ögnade lite i den. Det var när jag var gravid och på samma gång lånade På smällen, och sanningen är att jag bara läste gravidböcker då i början, då det fortfarande var så overkligt att någon levde i mig. Hemmingssons nya och gamla står alltså på önskelistan för våren.
På sista tiden har jag även följt Kim W Anderssons blogg där läsaren fått följa publiceringsupptakten till den nu släppta Love Hurts. Skräckromantik med en massa gore, serien har tidigare kunnat läsas i Nemi. Lite besviken blev jag dock när jag insåg att denne Kim var en snubbe, jag hade gått ganska länge och sett en tjej bakom de där blodslaskiga teckningarna. Insikten fick mig att inte läsa bloggen lika uppmärksamt längre, men jag vill fortfarande ta del av resultatet.
Anna S säger,
maj 8, 2009 @ 15:00
Haha, det där om att inte orka läsa fler självbiografiska serier och medelklassungar som går på konstskola och dricker rödvin är klockren igenkänningsfaktor! Tyvärr så känns ju den svenska serievärlden ganska klaustrofobisk, det är liksom samma story hela tiden. Nästan så att man önskar sig lite rediga mutanter eller iaf något väldigt färgglatt som kontrast till alla självbiografier…
Kim W säger,
maj 8, 2009 @ 18:07
Ah, det är inte första gången läsare tror att jag är en tjej. Jag blir lika glad varje gång, för jag brukar ha kvinnliga huvudroller i mina serier och det känns då som att jag lyckas. Tråkigt dock att du blev besviken, det var aldrig min intention när jag kom till denna värld. Fast inte heller är det första gången, min mamma ville ha en dotter och jag fick på så sätt ett flicknamn och fick även bära klänning tills jag var 12.
Hoppas att du kommer över din besvikelse över mitt kön och fortsätter läsa min blogg. Det blir snart mer gore och mer serier om och med tjejer.
Johanna säger,
maj 8, 2009 @ 20:20
Kim: oj, jag hoppas jag inte gjorde dig ledsen, jag blev bara lite lite besviken egentligen, nu har jag kommit över det och läser givetvis återigen din blogg och ska kolla in Love Hurts-albumet så snart jag kan.
Anna S: hur schyst vore det inte om det bara kastades in lite mutanter eller kanske hellre ett gäng zombier i dessa sammanhang?
Anna S säger,
maj 11, 2009 @ 15:25
Åh, jag skulle fullkomligt AVGUDA den serieskapare som slängde in lite zombies mitt ibland all medelklassångest! :)